Jag har punktering på cykeln igen. Jag har för länge sedan givit upp idén att laga punktering själv, eftersom det är så skitjobbigt. Först tar det två veckor innan jag uppbådat kraften. Sen tar det en timme att få av hjulet, en halvtimme att hitta och laga hålet, en timme att sätta på hjulet och försöka ställa in växlarna. Sen tar det en vecka innan jag ändå får lämna in cykeln på verkstan för att justera växlarna, som är stört omöjliga att få till utan en sån där upphängningsanordning som de har på cykelverkstan. Summa flera hundra kronor på kollektivtrafikkort och extra växeljustering.
Tyvärr har jag problem bara att få cykeln inlämnad. När jag går till jobbet har de inte öppnat, och när jag hunnit hem, fixat mat och hinner gå iväg med cykeln har de hunnit stänga. Fast idag fick jag till det, jag lyckades lämna in den innan de öppnat.
Det här blogginlägget känns faktiskt hyfsat ointressant. Men det är också cykelpunkteringens fel. Utan min dagliga cykeltur får jag ingen ordning på mina tankar. De intressanta reflektionerna kommer när jag cyklar. Ja, intressanta och intressanta. Men de tankarna som jag hinner tänka klart i alla fall. På bussen finns det för mycket att titta på, och i värsta fall läser jag t.o.m. Metro. Av det blir det inga hela tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar