Faserna och drivkrafterna

När jag 18 år gammal flyttade hemifrån tyckte jag att det var fantastiskt att handla mat. Jag insåg att jag inte behövde köpa hem ost och bröd om jag inte hade lust, och den där känslan av egen kontroll gjorde mig rusig. Jag till och med förde kassabok över alla inköp i början, och det är inte direkt typiskt mig. Men det var känslan av att vara vuxen som drev mig.

När jag fick barn fick jag en kick av att klara av knepiga familjegrejor. Jag storhandlade med ett barn och kände mig som värsta superhjälten. Sen kom andra barnet och de gånger jag lyckades åka in till stan eller handla med dem båda i dubbelvagnen var jag omåttligt stolt. En jul ställde svärföräldrarna in för att vi hade varit magsjuka men vi lyckades få till en hyfsad jul i alla fall, själva. Fixade julmat och julstämning och jag kände mig som en superhusmor (vill jag minnas) trots allt.

Tre barn har vi nu och de senaste åren har jag åkt på en hel del äventyr med dem själv, vissa mer utmanande än andra. Nu när minsta har hunnit bli fyra, snart fem, är det inte alls lika kämpigt längre. Jag har förstås blivit mer rutinerad också, och en tågresa med hela gänget är inget att hetsa upp sig över. Tiden går, och jag drivs inte längre att bilden av en supermamma till jul (fast så värst husmoderlig har jag kanske aldrig varit eller velat bli) eller supermamma på äventyr. Det har gått över. Det är fortfarande roligt att hitta på saker med barnen, förstås, men mer för att det vi gör är roligt än för utmaningen. Kanske är det bara jag som pysslar med sådana här drivkrafter, men jag har upptäckt det nu, när de tonar bort.

Antagligen är det en fas, kanske en åldersgrej. Jag är snart ur en över tio år lång småbarnstid och vänder mig utåt, mot samhället och världen. Jag har inte lust att grubbla över hur vi ska få ihop vardagen på bästa sätt, jag vill grubbla över något annat. Variation! Jag har försökt i det lilla. Köpte en ny sorts tidning, och en burk hasselnötssmör (gott) som pålägg. Jag var och drack öl på kvarterskrogen med en kompis i helgen. Och funderar på vad (om) jag ska träna för nytt. Vågar inte riktigt (orkar inte heller) variera mig i det stora.

Allt det här tänkte jag på i lördags. Sen blev jag jätteförkyld, och nu grubblar jag mer på hur jag ska bli frisk. Så är det i livet. När de stora frågorna dyker upp, då vet man att man har de små under kontroll.

Jag ser det som ett tecken på att jag städar lagom

När det är förkylningar och hostnätter och januari och skrutt så är det ju skönt att filfläckarna på köksbordet i alla fall är glada. Belöningen för att man inte torkar av bordet så noga.

Ansatserna

Det har gått och blivit ett nytt år. En ganska lång ledighet, och därmed lite distans från vardagslivet. Idag började jag jobba igen, och imorgon börjar barnen. Har ni några nyårslöften? Har folk det eller är det bara i tidningarna? Jag gillar nyårslöften, om man ser det som ett sätt att reflektera över hur man har det i sitt liv och vad man skulle vilja ändra på. Jag har lite skav i mitt just nu, och funderar därför lite över vad jag kan förändra. För några år sen var allt jag ville och längtade efter att få sova, att få sitta i lugn och ro framför datorn och äta godis. Det duger inte längre. Jag är ute ur bubblan och vill åt något annat, men jag vet inte riktigt vad.

I höstas satte jag upp som ett av målen att ha roligare. Det är ett bra mål, jag har kommit igång lite grann kan man säga. Men för att riktigt nå det måste man veta vad det är man tycker är roligt, och jag tror att det har ändrat sig lite med åren. Så kanske får målet bli att ta reda på vad jag tycker är roligt, nu, där jag är idag? En sak vet jag i alla fall, att träffa vänner är roligt, det har det varit länge, och det är det fortfarande. Jag börjar där.